Hat. Uppror. Barnkläder. Revolution. Pizzaslice. Kompost. Kraftwerk. Nagelsvamp. Mannerheim. Det spelar faktiskt ingen roll längre. Jag tycker ärligt talat inte det. Visst det kan låta konstigt. Men jag har faktiskt svårt att särskilja längre. Kanterna, gränserna har blivit allt mer diffusa. Jag ser inte någon mening att ens försöka göra ens en mental uppdelning. Allt är samma sak ändå. Folk kan säga vad de vill, det gör det samma för de är de samma. Jag seglar i mörker här. Kompakt mörker. Solen kommer aldrig mer gå upp. Den har gjort sitt. Allt är svart, det svartaste av svart. Jag vill hälla citron i mina ögon och salt i alla andras sår. Om det ändå kunde ta slut. Idag. Eller i morgon. Men nej. Allt är så avlägset och diffust. Jag kan inte orientera mig alls i världen. Upp är inte ens ner, det är höger eller i närheten av Sevastopol. Ge mig en karta.